Hela vardagen full med hål

Och visst bor det ett skrik någonstans i ditt lugna, tysta liv

det finns bara ett sätt att lära sig leva och det är genom att leva

klister

Jaha, så klampar jag rakt in i det klistret som jag alltid sagt att jag aldrig skulle klampa in i. Jag har startat en blogg. Jag har fallit för grupptrycket, in i klistret som alla andra. Åtminstone vet jag att jag är på väg att klistras fast, jag är medveten. Många ser inte klistret för allt klister.

Jaha, och medan jag sitter här och klistras fast kan jag ju lika gärna passa på att presentera mig. Jag vet inte riktigt om det är det som alla andra gör på första inlägget men det är det jag gör i alla fall. Det känns som läge för det nu.

Jag är en mandelavskalande tjej med funderingar och tankar som alla andra mandelavskalande tjejer också har. Inget konstigt alltså…

Vanlig tjej, vanlig svarta-koftor-och-blåa-jeans tjej. Det är jag det. Åtminstone utanpå. Jag har inte några blåjeans runt hjärta, samvete och hjärnceller. Nej, det skulle nog bli svårt att knäppa gylfen där.

(Det här blev visst en lite konstig presentation… Du får ursäkta.)

Det är här jag bor iaf. Samma hus som jag såg för första gången med mina klarblå babyögon när jag anlände från BB. Detta fotot är taget från en liten konstig vinkel. Huset brukar inte se fullt så skevt ut i vanliga fall. Jag höll nämligen på att fota de där små söta blommorna när det kom en stor hungrig geting och dök ner i blombolstret. Då tappade jag allt var koncentration hette och råkade ta foto i all hast. Resultatet blev inte så pjåkigt så jag kanske ska tacka den där geting för den där halvhjärtade hjärtattacken han gav mig…